I juni 2019 planterade Älvkarleby kommun 25 000 salixsticklingar för att sanera miljögifter på den gamla deponin Dragmossen. Två och ett halvt år senare har de snabbväxande träden skördats. Analyser av jord, rötter och stammar visar att växterna bland annat tagit upp betydande halter av PFAS.
Salixplantorna planterades i tre sektioner, en på deponislänten och två nedanför kullen. Odlingen har bevattnats med lakvatten, genom ett slutet system med dammar som samlar upp allt vatten på området och på så sätt förhindrar att föroreningarna når omgivande vattendrag.
I november var det dags för första skörden. Stammar och grenar togs ned och samlades in av ett arbetslag från kommunen. Salixen flisas sedan på plats och transporteras sedan till värmeverk för förbränning. På värmeverket kan rökgaserna renas från föroreningar och askan tas omhand.
– Vid förbränning hamnar de tungmetaller som samlats i plantorna i flygaskan. De tas omhand genom elektriska filter, förklarar Mauritz Ramstedt från Bioremed AB.
PFAS-ämnen i flisen förstörs vid de temperaturer som används. Eventuella organiska produkter som tar sig igenom processen adderas också till de elektrostatiska filtren så det inte slipper ut i omgivningen igen.
Bioremed AB, som är part i projektet, har studerat analyserna av både jordprover och själva plantorna och arbetar nu med en rapport om resultatet. Bland annat har man tittat på högflourerande ämnen, PFAS, som är mycket giftiga och som bryts ned mycket långsamt i miljön. Koncentrationen av PFAS var som högst i salixens rötter, men den större mängden biomassa i själva stammarna kan ha fångat upp mer PFAS totalt. De jordprover som tagits av täckmassorna på deponikullen visade sig innehålla betydligt högre halter av PFAS än den nya jord som använts till odlingen nedanför. Den PFAS som hittats i den nyanlagda ytan kommer sannolikt i huvudsak från bevattningen med lakvattnet.
– Vi kommer att räkna på hur mycket PFAS som tagits upp av plantorna men redan nu kan vi se att salixen fungerar som tänkt. Det här är mycket lovande och öppnar nya möjligheter att sanera gamla föroreningar på naturlig väg, säger Mauritz Ramstedt.
Salixplantorna fortsätter att växa från de kvarlämnade stubbarna och om ungefär tre år kan den skördas igen.
Sammanfattningsvis är Mauritz Ramstedt nöjd med resultaten hittills:
– De visar att salixen inte tar skada av PFAS-halterna i lakvattnet, samtidigt som de aktivt tar upp och lagrar in det i veden. Hastighet och vilka mängder det handlar om totalt återstår att analysera närmare. Detta öppnar dock för en användning på flera olika problemområden med PFAS.
För deponier skulle detta kunna bli en både smidig och billig metod att ta hand om en rad organiska föroreningar och metaller, och stoppa utflödet till omgivande vatten genom en salixodling anpassad i storlek till att konsumera allt lakvatten.
– Andra viktiga användningsområden av metoden kan vara som en förstaåtgärd på PFAS-förorenad mark där högsta prioritet ju är att förhindra vidareläckage ut från platsen. Genom att PFAS är så lättrörligt i markvattnet lakas det lätt ut och följer med till vattendrag, sjöar och grundvatten. Med en salixodling kan man minimera läckaget av markvatten ut från området och/eller ner till grundvattnet.
